Harry Edmund Martinson, född 6 maj 1904 i Jämshög (Nyteboda) nära Olofström i Blekinge, död 11 februari 1978 i Stockholm, var en svensk författare och poet. Han mottog Frödingstipendiet 1947 och Nobelpriset i litteratur 1974 (tillsammans med Eyvind Johnson).
Martinson var gift med författaren Moa Martinson åren 1929-1941 och med Ingrid Lindcrantz från 1942. Martinson var ledamot av Svenska akademien (stol nr. 15) från 1949 till 1978. Han debuterade den 27 augusti 1927 med dikten ”Sanningssökare” i tidningen Arbetaren. Han medverkade i antologin Fem unga 1929 och samma år kom bokdebuten med diktsamlingen Spökskepp.
Martinson miste i tidiga år sina föräldrar: Han var endast sex år gammal när hans far, Martin Olofsson, avled i lungtuberkulos 1910 och modern emigrerade ett år senare till Oregon i USA. Modern bosatte sig i Portland, och den kvarlämnade Harry ackorderades ut på socknen som fosterbarn – ett öde som i viss mån liknade Viktor Rydbergs, en författare som för övrigt liksom Rudyard Kipling, Joseph Conrad och Lev Tolstoj tillhörde Martinsons litterära förebilder. Han genomgick sex år i folkskola, bland annat i Alltidhults skola i Blekinge. Till minne av hans år där utdelar Harry Martinson-sällskapet Alltidhultstipendiet. Martinson var en kort tid på ett barnhem i Göteborg och vid Skeppsgossekåren i Karlskrona. Arbetade sedan en tid vid Jonsereds Fabriker på bruksorten Jonsered. Vid sjutton års ålder gick han till sjöss och seglade jorden runt, bland annat till Brasilien och Indien, men måste på grund av lungsjukdom gå i land för gott år 1927. Både under sjömansåren och efteråt gick han tidvis på luffen. Såväl föräldralösheten som erfarenheterna som sjöman och luffare satte tydliga spår i hans författarskap. Hans idé om ”Världsnomaden” som presenterades i en essä i början av 1930-talet präglade mycket av hans diktning.
Martinson fick sitt genombrott med diktsamlingen Nomad 1931. Med reseskildringarna Resor utan mål (1932) och Kap Farväl! (1933) fick han sitt stora genombrott även som prosaförfattare. Anders Österling utnämnde Martinson till ”en av de största naturbegåvningar som någonsin framträtt i svensk litteratur”. Den modernistiskt anstrukna diktsamlingen Natur (1934) fick emellertid ett mer kyligt mottagande vilket gjorde att Martinson under elva år helt övergick till prosa. Den självbiografiska romanen Nässlorna blomma (1935) blev en ny stor framgång och följdes av Vägen ut (1936). Diktsamlingen Passad (1945) och romanen Vägen till Klockrike (1948) blev ett par andra höjdpunkter och 1949 invaldes Martinson som den förste proletärförfattaren i Svenska Akademien. Efter att ha gjort succé med rymdeposet Aniara (1956) vände framgångarna och Martinson blev hårt angripen för den samtids- och teknikkritiska diktsamlingen Vagnen (1960).
Från denna tid förändrades hans position. Det starka behovet av uppskattning och ökande krav på politiskt engagemang gjorde att den tidigare uppburne Martinson nu ansåg sig ”skriva i katakomberna”. Resultatet De tusen dikternas bok ämnade han inte publicera under sin livstid. Några verk nådde ändå offentligheten. 1964 uruppfördes teaterpjäsen Tre knivar från Wei på Dramaten i regi av Ingmar Bergman och han utgav även ett par prosaböcker med naturimpressioner. I början av 1970-talet övergav Martinson sina betänkligheter mot att utge fler diktsamlingar och utkom med Dikter om ljus och mörker (1971) och Tuvor (1973).
Martinson sade i en intervju i Röster i radio-TV (nr 33 1961): ”Jag skriver som jag skriver därför att jag är buddhist. Inte religiöst, men moraliskt-filosofiskt.” Hans tankevärlds rötter i buddhismen och taoismen gick över huvudet på den samtida kritiken. Hans buddhistiska livssyn har därför inte alltid tagits på allvar av hans omgivning, som både gav honom en kyrklig begravning och tog in en av hans dikter (De blomster som i marken bor) i Svenska kyrkans psalmbok.
Harry Martinson tilldelades 1974 Nobelpriset i litteratur tillsammans med Eyvind Johnson med motiveringen ”för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos”. Det med tiden allt hårdare bemötandet från delar av kritikerkåren, bland annat för att han själv satt i Svenska akademien då han tilldelades Nobelpriset, jämte hans egen känslighet, ledde till att han slutligen tog sitt liv genom att begå seppuku med en sax, på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Detaljerna kring hans död har skildrats i Lars Gyllenstens memoarer.
Harry Martinson är begravd på Silverdals griftegård i Sollentuna församling.
Harry Martinson har givit namn åt Harry Martinsons gata på Kungsholmen.
Priser och utmärkelser
De Nios stora pris 1938
Svenska Dagbladets litteraturpris 1944
Gustaf Fröding-stipendiet 1947
Övralidspriset 1949
Bellmanpriset 1951
BMF-plaketten 1954
Doblougska priset 1954
Hedersdoktor 1954
Litteraturfrämjandets stora pris 1955
Bellmanpriset 1962
Sveriges Radios Lyrikpris 1967
Evert Taube-stipendiet 1968
Nobelpriset i litteratur 1974
Bibliografi
•Spökskepp, dikter 1929
•Nomad, dikter 1931 (illustrerad utgåva 1943, med några nya dikter, illustrationer av Torsten Billman)
•Resor utan mål, prosa 1932
•Kap Farväl!, prosa 1933
•Natur, dikter 1934
•Nässlorna blomma, roman 1935
•Vägen ut, roman 1936
•Svärmare och harkrank, prosa 1937
•Midsommardalen, prosa 1938
•Det enkla och det svåra, prosa 1938
•Verklighet till döds, prosa 1940
•Den förlorade jaguaren, roman 1941
•Passad, dikter 1945
•Vägen till Klockrike, roman 1948
•Cikada, dikter 1953
•Aniara, 1956. (Eposet ligger till grund för operan Aniara med libretto av Erik Lindegren och musik av Karl-Birger Blomdahl).
•Gräsen i Thule, dikter 1958
•Vagnen, dikter 1960
•Utsikt från en grästuva, prosa 1963
•Bestiarium, 1964 (tillsammans med Björn von Rosen)
•Dikter om ljus och mörker, 1971
•Tuvor, dikter 1973
Postumt utgivna:
•Längs ekots stigar 1978
•Doriderna 1980
•Gyro 1986 (skriven cirka 1946–47)
Radiopjäser
•Gringo
•Salvation 1947
•Lotsen från Moluckas 1948
Scenpjäser Tre knivar från Wei 1964
Psalm
•De blomster som i marken bor
Filmmanus 1953 – Vägen till Klockrike
Om Harry Martinson
Harry Martinsons bibliografi Sydow, Carl-Otto von (2005)
Harry Martinson-sällskapets årsbok 2005.
Nynäshamns Litterära Sällskap 